eyesofanangel

Life sucks, and there's nothing you can do about it!

---

Jag har funderat mycket på döden idag. Alla måste någon gång se på när en som dem håller kärt dör. Det kan vara en sjukdom eller bara utav gammal ålder. Hur hanterar man det? Hur ska man kunna existera i en värld där sin mamma, pappa, syster, bror, mormor, morfar, bästa vän, eller vem det nu är, inte längre existerar?
Hur ska man möjligtvis kunna glömma sorgen. Man kommer från den stunden, då man vet att den personen inte längre finns, alltid vara ledsen. Måste man då gå runt med en klump i halsen för alltid? Om man inte har någon som kan åtminstone försöka förbättra ens dag, hur ska man då orka gå upp ur sängen på morgonen?

Jag kollade på ett TV program idag. Det var en pappa, en familjefar som dog i cancer. Han hade 3 söner och en fru. Så fort jag såg det, när jag såg hans familj, så började jag gråta. Jag började tänka på att om några år, förhoppningsvis väldigt många, så kan det vara så att jag kommer ha samma känsla som dem. Det är säkert väldigt hemskt utav mig att tänka så här, men jag kan inte hjälpa det, jag vill inte känna så, jag vill inte känna saknad, jag vill inte vara ledsen, jag vill inte känna 'jag kommer aldrig mer få se honom/henne le, skratta eller höra honom/henne säga "allt kommer bli bra" när jag är ledsen'. Jag gråter nu när jag vet att jag en dag kommer känna så. Precis meningen 'Life sucks, and there's nothing you can do about it!' passar in där. Det suger att man  måste känna så! Ingen människa borde få känna den smärtan. Så fort någon jag känner går igenom något sådant så kommer jag vara där, jag kommer försöka få den personen att le, skratta å vara glad, bara for a little while, för det är det ända som hjälper, för en liten stund.
Dålig kvalite, men det får mig att gråta ändå. Detta är det som fick mig att gråta ifrån TV programmet.


Efter att ha gråtit lite så är jag nu väldigt trött. Ha en bra påsk:)
God natt:*



Do you remember?..